Blog Image

blogg@xquiz.se

Inspiration inom marknadsföring och kommunikation

Naturen är perfektion. Människor är inspiration. Naturen är harmoni. Människor är kaos. Naturen bara är. Människor är vackra, knäppa, spännande, tjuriga, empatiska, galna, egensinniga, läraktiga ... Naturen ger mig energi och ro. Människor inspirerar mig.

Sociala medier – en lektion i självkontroll

Digital kommunikation Posted on 28 Aug, 2013 14:49:56

Det händer nästan dagligen nuförtiden. Att någon tillräckligt känd person slängt ur sig något ovettigt på Twitter eller “råkat” publicera en olämplig bild på Instagram är numera en del i det normala nyhetsflödet. Oftast är det bara klantighet bakom, men ibland en mer eller mindre genomtänkt strategi. Oavsett anledning till fadäserna i de sociala medierna så tror jag att medierna i sig på sikt kan lära oss att bete oss bättre emot varandra.

De sociala medierna, där vi alla mer eller mindre exponerar våra liv och åsikter, har nu funnits ett tag. Insikten om att det som yttras där sprids och sparas kryper långsamt på oss, till exempel när vi ska söka nytt jobb eller av någon annan anledning kommer på att någon annan kanske kommer att googla vårt namn.

Alla dessa kanaler har tillkommit som ett sätt att demokratisera informationsflödet, vemsomhelst har möjlighet att uttrycka nästan vadsomhelst närsomhelst. Men i takt med att man blir mindre och mindre anonym så blir det också nödvändigt att i större utsträckning stå upp för det man slänger ur sig. Det går inte att ursäkta sig med att det var på fyllan eller att man inte tänkte till. Inte för oss vuxna människor som faktiskt egentligen vet bättre. För det vet vi. Om vi inte komit till den insikten själva så har den definitivt blivit omöjlig att undvika just för att kändisar hela tiden uppmärksammas när de ägnar sig åt detta.

En konsekvens som insikten kan få är att det är klokt att tänka efter en sekund innan vi slänger ur oss vadsomheslt. En annan är att det kan gynna oss själva om vi bemöter andra med respekt. Olika åsikter om vad som är bra och dåligt kommer alltid att finnas, men en mer respektfull debatt skulle gynna alla. Och vetskapen om att allt man skriver sparas och kan sökas kan leda till den egennyttiga slutsatsen att oövertänkta påhopp kanske inte är det bästa. Vi måste helt enkelt lära oss ett uns av självkontroll, för att inte själva framstå i dålig dager.

Jag tror att en sådan självkontroll kan vara nyttig i alla våra relationer. Att vi reflekterar en sekund först, istället för att reakera impulsivt i varje given situation och vara förutsätta att det vi tycker och tänker givetvis måste gälla alla andra runtomkring oss. Vi får lära oss i de sociala medierna att så inte är fallet.

Jag är inte ute efter att tysta debatt eller att hela samhället ska bli platt eller politiskt korrekt. Jag är bara ute efter att vi ska bemöta varandra med större respekt. För då tror jag att världen blir bättre. Och de sociala medierna kan hjälpa oss att se egennyttan i det. Egennytta är en effektiv drivkraft.



Dubbelt upprörd

Försäljning Posted on 17 May, 2013 09:03:45

Jag kan börja med att säga att jag inte brukar konsumera American Apparels produkter. Jag vet att de finns, men ser mig inte som deras kund. Senaste veckan har de dock seglat upp i medvetandet i alla möjliga kanaler.

Först kom de sexistiska bilderna som visade hur företaget säljer samma skjorta till män respektive kvinnor. Bilder som hos mig skapade avsmak. Nyhetsrapporteringen var hård, men spridningen enorm, såväl i etablerade som sociala medier.

Så kom den intressanta artikeln i SvD som lyfter fram boken ”Trust Me, I’m Lying: Confessions of a Media Manipulator” som American Apparels marknadschef Ryan Holiday skrivit. Här beskriver han hur man till exempel kan utnyttja hat som strategi för effektiv marknadsföring. Att man kan skapa stötande reklam som sedan får viral spidning och uppmärksamhet. Jag inser till min förskräckelse att det sannolikt fungerar för att öka deras försäljning.

Som kommunikatör och marknadsförare vet jag att alla hela tiden försöker hitta effektiva metoder för att nå igenom buset. Jag gör det själv dagligen. Och jag förstår att American Apparel är medvetna om riskerna för varumärket när man genomför saker i syfte att uppröra.

Jag är dubbelt upprörd. Usch för den vidriga sexism som American Apparel utnyttjar. Och usch och fy för deras manipulativa, om än fungerande, marknadsföringsstrategi.

Jag har gått från att passivt inte vara kund till att aktivt ogilla företaget. American Apparel har etsat sig fast som något jag tycker illa om.



Jag ser på världen med färgade glasögon

Trender Posted on 06 Feb, 2013 13:00:20

Och just nu är de svarta. Min sambo, som helst vill se mig glad, brukar säga åt mig att sluta läsa nyheter. Jag tar in så många saker som gör mig ledsen. Det handlar inte om medvetet självplågeri, men det är svårt att komma undan sina egna intressen. Jag tycker att ett är intressant att läsa om hur människor fungerar och tänker. Jag bryr mig om hur kvinnor behandlas. Jag engagerar mig i teknikutveckling och kommunikation i sociala medier. Och jag är djupt nyfiken på trender.

Detta sammantaget ger mig just för stunden en mörk bild av världen. Näthatet är inget jag bara läser om i nyheterna, jag ser dagligen exempel på det via jobbet och deltagande i sociala medier. Och när jag funderar kring och förfasas över hur SD kan ha så många sympatisörer, funderar på vad i samhället som kan ligga bakom denna avsky och protektionism så är det svårt att blunda för den ekonomiska situation som råder i världen.

Känslan är att varje individ bara önskar att roffa åt sig sin del av kakan innan allt går åt helvete. Texter som “I am 76 and tired”, med ursprung hos en senator i Massachusetts, cirkulerar i sociala kanaler med alla falska upphovsmän angivna och ger utryck för en äldre mans bedrövliga syn på sina medmänniskor och framtiden. Ett elitistikt egoistiskt perspektiv sprids och får sympatier.

Jag förstår att den bild jag ser inte representerar hela verkligheten. Men det är den del jag ser just nu, med mina glasögon, och den gör mig bedrövad. För jag vill inte tro att hat, miljöförstöring och roffa åt sig-mentalitet ska vinna. Jag vill tro att människor faktiskt bryr sig om varandra, och tillsammans kan hjälpas åt för att skapa en bra framtid.

Jag ska försöka lägga mina glasögon åt sidan, och se de ljusa sidorna, uppmuntra de positiva initiativ som finns. Och jag håller tummarna för att ljuset finns där när jag tar av mig glasögonen, för jag blir hellre bländad av ljuset än uppslukad av mörkret.



Det är enklare att vara rik och frisk än sjuk och fattig

Digital kommunikation Posted on 13 Dec, 2012 21:06:56

Jag lärde mig på ett tidigare jobb att man bara har två valmöjligheter; antingen blir man bitter eller patetisk.

Idag blev jag påmind om det. Jag blev först ledsen. Sen arg. Upprörd. Resignerad. Och sedan stärkt i min tro att den enda utvägen är att försöka sprida vänlighet och omtanke. Om och om igen. För det går inte att argumentera med bitterhet.

Min känslomässiga berg-och-dalbana väcktes av kommentarer på nätet i allmänhet, men just idag Facebook i synnerhet. Jag fascineras över detta uppdämda behov av att uttrycka negativa åsikter som förefaller finnas. Att bara ösa ut sin ångest över världen och intent ont viljande personer och organisationer. Som om man hela tiden bara söker någon eller något att spy sitt livs galla över. Det provocerar mig enormt. Jag blir rent fysiskt påverkad. Och med reptilhjärnan som styrmedel blir jag lockad att bara skrika tillbaka. Ge människor fakta som ska leda dem bort från deras desillusionerade dimma. Säga att de själva borde ta ansvar för sina liv. Ta dig i kragen-typ kommentarer. Men jag skulle ALDRIG göra det. Av två enkla anledningar:

1. Det är respektlöst

2. Det har ingen som helst positiv effekt

Så vilka verktyg står då till buds för de som känner sig manade att inte låta denna bitterhet bli det enda som hörs.

– Var snäll

– Berätta det du vet – på ett respektfullt sätt

– Var personlig – men ta inget personligt

– Försök inte att övertyga – det är meningslöst

– Säg inte att du förstår – för det gör du inte

– Gå aldrig i försvarsställning

Det kan låta oerhört naivt. Så varför? För att det finns en bakgrund till bitterhet. Det handlar om livsinställning och förutsättningar. Jag förstår inte hur det är att inte ha råd med julklappar till sina barn. Jag förstår inte hur det känns att vara i behov av hjälp för att klara de enklaste mänskliga behov. Och jag förstår inte hur man kan ha en negativ inställning till livet. Det enda jag förstår är att ingen vill bli tillsagd hur man ska leva sitt liv. Och om man har valt att leva sitt liv utifrån vissa givna föreställningar kommer man att dö hellre än att erkänna att man kan ha haft fel. Det handlar inte om åsikter, det handlar om överlevnad. Och det enda som går att åstadkomma genom att svara på bitterhet, är att visa empati och att det finns andra sätt att se på saker. That´s it. Ingen kommer direkt att ändra åsikt eller bli lyckligare. Men ju mer värme vi sprider i världen, desto mindre utrymme finns det för kyla.

Jag kommer att fortsätta att kämpa mot väderkvarnar. Inte trots att, utan för att det gör mig patetisk.



Vinnare eller förlorare?

Strategisk kommunikation Posted on 09 Apr, 2012 22:33:55

Det har nog aldrig varit så lätt att känna sig misslyckad. I det ständiga flödet av information finns fler och fler sätt varpå individer sorteras in som vinnare eller förlorare. Inte i dessa termer förstås. Rubriker som ”Betalar du för mycket i ränta?” tjänare ett gott syfte, att sprida information och öka konsumenternas kraft gentemot stora profitmaskiner. Det är bra. Men om du inser att du tillhör dem som ”betalar för mycket” ränta, och inte riktigt har tid, kraft, medel att förändra din situation, då kan du lätt känna dig som en förlorare. Och det handlar ju inte bara om ränta. Det handlar om alla möjligheter som hela tiden slängs framför oss, erbjudanden om resor till exotiska platser, statusuppdateringar från vänner som är och tränar, som hela tiden påminner oss om att vi kunde vara, eller åtminstone ha det, lite bättre. Och så känner vi oss misslyckade. Som förlorare i ett system där alla andra verkar vara vinnare. För det är helt enkelt så vår hjärna är funtad. Den tar lättare till sig kritik än beröm. Det krävs ett dussin positiva kommentarer för att uppväga en negativ.

Vi relaterar till vår omvärld, och bildar en uppfattning om oss själva, genom att jämföra oss med det som finns omkring oss. Vi skapar oss uppfattningar som normal-onormal, bra-dålig, framgångsrik-misslyckad i relation till det vi ser, hör och upplever. Och vad vi ser, hör och upplever har exploderat de senaste decennierna. Vi har vidgat våra referensramar. Återigen, en mycket positiv trend, en potential för att vi ska kunna känna oss bättre eftersom vi har ännu större förutsättningar att hitta människor som är mer lika oss själva, har samma värderingar och som kan bekräfta oss som vi är. Men istället hamnar fokus så lätt på allt det vi inte är. På våra ”brister”. Som vi skapar oss en uppfattning om genom att göra antaganden om hur vi borde vara, utifrån samhällets normer. Normer som: det är bra att träna, det är bra att äta hälsosamt, det är bra att ha en hög lön, det är bra att ha stora sociala nätverk osv. Dessa normer är kanske sanna. Men eftersom de är så många, och många gånger svåra att leva upp till, så är sannolikheten att vi faktiskt identifierar oss som något ”sämre” än normen ganska stor. För normen är inte norm. Normen är ett ideal som framställs som norm. Och det som är idealt, eller normalt för den delen, är ju i slutänden individuellt. Baserat på vad vi själva värdesätter mest. Men det glömmer vi gärna bort i vårt arbete med att förstå oss själva i den kontext vi befinner oss i, på arbetsplatsen, på gymmet, i köpcentret, i kompisgänget, i Sverige eller i världen.

Jag tror att det är det som vi upplever som positivt är det som driver oss framåt. Och att positiva krafter smittar. Därför bekymrar det mig att människor går omkring och känner sig misslyckade, helt i onödan. Min uppmaning är att varje kväll innan sömn tänka på en sak som du gjort bra just den dagen. Stort som smått. Somna med den tanken, och vakna nästa dag med känslan att du kan erövra världen. För den känslan gör det möjligt.



Självklart men inte verkligt

Lästips Posted on 11 Oct, 2011 19:13:54

Det är en imponerande tanke att boken Cluetrain Manifesto av Colin Weinberg, Christopher Locke etc. kom ut 1999. Den sätter fingret på det paradigmskifte som vi idag lever i, men som fortfarande är så långt ifrån verkligt för många.

Utifrån övertygelsen om att marknader är konversationer beskriver de hur tillkomsten och spridningen av internet bidrar till att vi återgår till att göra affärer, kommunicera och organisera oss på ett mycket mer i grunden mänskligt sätt. De driver tesen att vi som människor vill konversera, kommunicera fritt i tid och rum, så långt det tillåts. De driver tesen om att det som vi som människor vill ge uttryck för, och det vi gärna lyssnar till, är en äkta röst. Med alla dess mänskliga variabler. Tonalitet, hastighet, styrka, ordval, ja allt som karaktäriserar en röst och tillsammans bidrar till att bära fram någon form av mening.

Motsatsen till den utveckling de ser som oundviklig är det löpande bandet och masskommunikation. Det reducerar människor till konsumenter och producenter, reducerar arbetare till maskiner och upphöjer företagsstyrelser till allvetare. Detta är inte i harmoni med verkligheten. Människor vill inte köpa en enda bil bara för att den är svart och de är inte särskilt mottagliga för prefabricerade budskap. Det människor är mottagliga för är en ärlig röst.

Den verklighet som internet till sin karaktär får oss att sträva emot är en verklighet präglad av transparens. Det som i störst utsträckning är en återhållande kraft är befintliga företagsstrukturer, där kunden ofta stängs ute och anställda specialiseras till att bara rapportera inom sitt specifika område och ses som oförmögna att bidra till utveckling utanför detta område. För flera organisationer är omställningen till en öppen värld, där kunden är delaktig och de anställda erbjuds frihet, en smärtsam och obegriplig process. För vissa branscher, t.ex. filmbranschen, innebär utvecklingen att flera led i distributionskedjan blir redundanta, helt onödiga för slutkunden. Och bokens författare ifrågasätter också starkt själva tanken på distribution, att något ska produceras och sedan i flera steg introduceras för en tänkt mottagare. De se slutkonsumenten inte som en mottagare utan som en beställare, en kravställare. En aktiv medarbetare som kan bidra till ett företags utveckling och lönsamhet. Utmaning för öretagen är alltså att släppa på kontrollen. Detta skifte är fundamentalt eftersom vi under ett halvt sekel lärt oss att det är just kontroll som gör oss framgångsrika. Kontroll och hemlighetsmakeri. Vi kontrollerar tillgången av vissa varor för att skapa en brist och därmed driva upp priserna. Vi håller våra tankar hemliga för områden för att inte någon konkurrent ska sno idéerna och komma före oss. Vad man missar i den sortens tänkande är att flera individer är mer intelligenta än en individ. Och vem vet bättre vad kunderna vill ha än kunderna själva?

Ärlighet, öppenhet, engagemang, vilja till dialog, lyssna, alla är faktorer som är oundvikliga i den nygamla marknaden som formas. Marknaden som konversation. Struntar du i vad kunderna ställer så kommer någon annan att vara redo att lyssna. Det är en demokratisering av kommunikationskanalerna, en väg bort från kontrollerade budskap via monopolistiska medier.

Författarna hyser en uppenbar aversion mot ”marknadsföringsbudskap”. Men de har en förståelse för marknadskommunikation, i att du som kan erbjuda en tjänst eller vara gärna vill nå fram till de som kan tänkas ha behov av denna sort vara. Och de ser inte marknadsföring som död, snarare som demokratiserad, då det inte heller blir nödvändigt för den som har något att marknadsföra att betala för dyrt annonsutrymme utan att ha någon som helst möjlighet att mäta resultatet av investeringen.

Att boken är skriven av, för att använda en härlig marknadsföringterm, trendsetters och early adopters märks. Det är individer som bloggade redan på 80-talet och som länge sett och tagit del av fördelarna med kommunikation på mänskliga villkor, där den egna rösten har varit det som bär fram budskapet. Och det är därför som denna bok, som kom för drygt 10 år sedan, fortfarande beskriver framtiden. För mig har dess innehåll dock redan blivit en självklarhet.

www.cluetrain.com



Livet vid Fridhemsplan – en hyllning till vardagen

Strategisk kommunikation Posted on 07 Oct, 2011 13:00:17

Just nu bor och arbetar jag vid Fridhemsplan. Mina dagar tillbringas främst i denna lilla del av Stockholm.

Oftast promenerar jag fokuserat till jobbet via parallellgator till Sankt Eriksgatan, frikopplad från myllret av människor och trafik. Ser mest stegen framför mig och funderar på om det är några mejl jag kan svara på på vägen. Morgonrutinen hemma följs nästan omedelbart av trapporna upp till kontoret. I min lilla bubbla gör jag det jag ska. Ibland reflekterar jag över att min lila bubbla kanske inte har en stor koppling den verklighet som mina fokuserade steg stänger ute.

Idag mötte solen mig direkt när jag klev ut på gatan. Vid övergångsstället hörde jag de som gick bredvid mig prata med varandra glatt på engelska. Jag slank in på 7-eleven för en kopp kaffe att sippa på på vägen till jobbet.

Över krönet mot Drottningholmsvägen syns bussar och barnvagnar om vartannat. Ljudet från bostadsbyggena vid Mariebergsgatan bildar ett bakrundssorl. Jag ser mig noga för när jag passerar cykelbanan och skyndar vidare över gatan, vill inte vänta på nästa gröna gubbe. Skolbarn springer uppför trappan bredvid Nivå 22, ett av Stockholms garanterat skummaste ställen. Skolklasser går i led mot t-banenedgången där en ordentligt höstklädd kille står och delar ut Metro.

Kaffet värmer i höstsolen och jag påminns om att jag faktiskt kommit ihåg att köpa ny bussremsa, Jag funderar lite kort på om det är något jag borde handla på Daglivs på vägen hem. Kanske ta en sväng förbi Granit för att få en illusion av ordning, eller till Plagg för att drömma om handväskor.

Passerar strax den grekiska kolgrillen som var med i nått avsnitt av Kniven mot strupen. Kan inte se några polisbilar som parkerat för att köra bort fyllona i den lilla parken nedanför S:t Görans kyrka. Däremot en pappa som gungar sitt barn i lekparken intill. Och nu öppnar sig Igeldammsgatan ner mot Karlbergskanalen. Snart framme.

Igår kände jag mig gammal. Lite bitter över en del som varit. Lite orolig för framtiden.

Idag när jag flöt igenom denna plats där människor bor, arbetar, pendlar, krökar, bygger, njuter, mobilfacebookar, fikar, tränar, shoppar, stressar eller bara sitter i lugn och ro på en parkbänk och läser en bra bok tänkte jag bara på en sak. Liv. I alla dess former. Idag och alltid.



Jag såg Nattvarden

Konst Posted on 23 Jun, 2011 20:29:26

Det är lätt att glömma bort att uppskatta det man upplever. Jag har t.ex. rest ganska mycket. Den där spänningen som kan förknippas med resor; att komma till flygplatsen, göra fynd i taxfreen, plötsligt landa i en annan värld, har delvis gått förlorad. Resande har mer blivit rutin och planerande. Från att ha varit en flicka som älskar att flyga har jag blivit en kvinna som gärna tar ett glas vin för att kunna sova resan igenom. Det känns inte stort längre.

I våras var jag i Milano. En fin stad. Vi gick runt och kände in staden, såg de grönskande balkongerna, slogs av prakten i Galleria Vittorio Emanuele II och imponerades av den stoslagna Doumo. Särskilt upplyst på kvällen. Ändå kändes det lite som same same. Känslan av att ha sett det förr. Det handlar alltså om en av de mest storslagna katedralerna i världen, och min reaktion är “ok, lite coolt”. Inte coolt. Det är inte ok att bli så blasé att man inte kan uppskatta mänsklighetens mest fantastiska skapelser. Det jag reagerade mest på vid Doumo var det ytterst märkliga konstverket vid dess sida. Såg ut som en stor hög med socker som hästar drunknande i. Inte storslaget, men märkligt. Inte provocerande, jo kanske lite. Bara för att det fanns där, så nära något storslaget, utan att vara storslaget. Bara märkligt. Jag tänkte, ska det här vara konst?

Jag är ingen konstkännare. Bara entusiast, tidigare ordförande i konstförening. Jag kan inte förutsäga vad som är unikt och kommer att vara värdefullt i framtiden, jag vet bara vad jag gillar. Och det var just konst som återuppbyggde hoppet om mig själv när jag var i Milano.

Vi lyckades, till ett högt pris, komma in i Santa Maria delle Grazie för att se da Vincis Nattvarden. The last supper. Ordet imponerande fick en ny dimension. Den som kan se det konstverket och säga sig oberörd antingen ljuger eller saknar känsla. Det jag kände i den avskalade, hermeteuskt tillslutna, klosterdelen kan inte beskrivas med ord. Det var århundraden av historia, konstnärlig briljans, ljus där inget ljus fanns. En känsla av att vara i närvaron av mästerlighet. Det var inte coolt. Det var obeskrivligt. Det var mystik och dess förklaring samtidigt. Det var djupt.

Milano är en härlig stad. Fin. Dyrt att shoppa, dyrt att äta. Men så hittar man de där guldkornen. I innerstadens ytterkanter finns de halvschaskiga caféerna med himmelskt kaffe. Lokala vinbutiker som erbjuder alla tänkbara delikatesser. Och i Milano finns Nattvarden. En bit historia som överlevt trots usla odds. Det är stort.



Next »