Det har nog aldrig varit så lätt att känna sig misslyckad. I det ständiga flödet av information finns fler och fler sätt varpå individer sorteras in som vinnare eller förlorare. Inte i dessa termer förstås. Rubriker som ”Betalar du för mycket i ränta?” tjänare ett gott syfte, att sprida information och öka konsumenternas kraft gentemot stora profitmaskiner. Det är bra. Men om du inser att du tillhör dem som ”betalar för mycket” ränta, och inte riktigt har tid, kraft, medel att förändra din situation, då kan du lätt känna dig som en förlorare. Och det handlar ju inte bara om ränta. Det handlar om alla möjligheter som hela tiden slängs framför oss, erbjudanden om resor till exotiska platser, statusuppdateringar från vänner som är och tränar, som hela tiden påminner oss om att vi kunde vara, eller åtminstone ha det, lite bättre. Och så känner vi oss misslyckade. Som förlorare i ett system där alla andra verkar vara vinnare. För det är helt enkelt så vår hjärna är funtad. Den tar lättare till sig kritik än beröm. Det krävs ett dussin positiva kommentarer för att uppväga en negativ.

Vi relaterar till vår omvärld, och bildar en uppfattning om oss själva, genom att jämföra oss med det som finns omkring oss. Vi skapar oss uppfattningar som normal-onormal, bra-dålig, framgångsrik-misslyckad i relation till det vi ser, hör och upplever. Och vad vi ser, hör och upplever har exploderat de senaste decennierna. Vi har vidgat våra referensramar. Återigen, en mycket positiv trend, en potential för att vi ska kunna känna oss bättre eftersom vi har ännu större förutsättningar att hitta människor som är mer lika oss själva, har samma värderingar och som kan bekräfta oss som vi är. Men istället hamnar fokus så lätt på allt det vi inte är. På våra ”brister”. Som vi skapar oss en uppfattning om genom att göra antaganden om hur vi borde vara, utifrån samhällets normer. Normer som: det är bra att träna, det är bra att äta hälsosamt, det är bra att ha en hög lön, det är bra att ha stora sociala nätverk osv. Dessa normer är kanske sanna. Men eftersom de är så många, och många gånger svåra att leva upp till, så är sannolikheten att vi faktiskt identifierar oss som något ”sämre” än normen ganska stor. För normen är inte norm. Normen är ett ideal som framställs som norm. Och det som är idealt, eller normalt för den delen, är ju i slutänden individuellt. Baserat på vad vi själva värdesätter mest. Men det glömmer vi gärna bort i vårt arbete med att förstå oss själva i den kontext vi befinner oss i, på arbetsplatsen, på gymmet, i köpcentret, i kompisgänget, i Sverige eller i världen.

Jag tror att det är det som vi upplever som positivt är det som driver oss framåt. Och att positiva krafter smittar. Därför bekymrar det mig att människor går omkring och känner sig misslyckade, helt i onödan. Min uppmaning är att varje kväll innan sömn tänka på en sak som du gjort bra just den dagen. Stort som smått. Somna med den tanken, och vakna nästa dag med känslan att du kan erövra världen. För den känslan gör det möjligt.