Jag lärde mig på ett tidigare jobb att man bara har två valmöjligheter; antingen blir man bitter eller patetisk.

Idag blev jag påmind om det. Jag blev först ledsen. Sen arg. Upprörd. Resignerad. Och sedan stärkt i min tro att den enda utvägen är att försöka sprida vänlighet och omtanke. Om och om igen. För det går inte att argumentera med bitterhet.

Min känslomässiga berg-och-dalbana väcktes av kommentarer på nätet i allmänhet, men just idag Facebook i synnerhet. Jag fascineras över detta uppdämda behov av att uttrycka negativa åsikter som förefaller finnas. Att bara ösa ut sin ångest över världen och intent ont viljande personer och organisationer. Som om man hela tiden bara söker någon eller något att spy sitt livs galla över. Det provocerar mig enormt. Jag blir rent fysiskt påverkad. Och med reptilhjärnan som styrmedel blir jag lockad att bara skrika tillbaka. Ge människor fakta som ska leda dem bort från deras desillusionerade dimma. Säga att de själva borde ta ansvar för sina liv. Ta dig i kragen-typ kommentarer. Men jag skulle ALDRIG göra det. Av två enkla anledningar:

1. Det är respektlöst

2. Det har ingen som helst positiv effekt

Så vilka verktyg står då till buds för de som känner sig manade att inte låta denna bitterhet bli det enda som hörs.

– Var snäll

– Berätta det du vet – på ett respektfullt sätt

– Var personlig – men ta inget personligt

– Försök inte att övertyga – det är meningslöst

– Säg inte att du förstår – för det gör du inte

– Gå aldrig i försvarsställning

Det kan låta oerhört naivt. Så varför? För att det finns en bakgrund till bitterhet. Det handlar om livsinställning och förutsättningar. Jag förstår inte hur det är att inte ha råd med julklappar till sina barn. Jag förstår inte hur det känns att vara i behov av hjälp för att klara de enklaste mänskliga behov. Och jag förstår inte hur man kan ha en negativ inställning till livet. Det enda jag förstår är att ingen vill bli tillsagd hur man ska leva sitt liv. Och om man har valt att leva sitt liv utifrån vissa givna föreställningar kommer man att dö hellre än att erkänna att man kan ha haft fel. Det handlar inte om åsikter, det handlar om överlevnad. Och det enda som går att åstadkomma genom att svara på bitterhet, är att visa empati och att det finns andra sätt att se på saker. That´s it. Ingen kommer direkt att ändra åsikt eller bli lyckligare. Men ju mer värme vi sprider i världen, desto mindre utrymme finns det för kyla.

Jag kommer att fortsätta att kämpa mot väderkvarnar. Inte trots att, utan för att det gör mig patetisk.