Det är lätt att glömma bort att uppskatta det man upplever. Jag har t.ex. rest ganska mycket. Den där spänningen som kan förknippas med resor; att komma till flygplatsen, göra fynd i taxfreen, plötsligt landa i en annan värld, har delvis gått förlorad. Resande har mer blivit rutin och planerande. Från att ha varit en flicka som älskar att flyga har jag blivit en kvinna som gärna tar ett glas vin för att kunna sova resan igenom. Det känns inte stort längre.

I våras var jag i Milano. En fin stad. Vi gick runt och kände in staden, såg de grönskande balkongerna, slogs av prakten i Galleria Vittorio Emanuele II och imponerades av den stoslagna Doumo. Särskilt upplyst på kvällen. Ändå kändes det lite som same same. Känslan av att ha sett det förr. Det handlar alltså om en av de mest storslagna katedralerna i världen, och min reaktion är “ok, lite coolt”. Inte coolt. Det är inte ok att bli så blasé att man inte kan uppskatta mänsklighetens mest fantastiska skapelser. Det jag reagerade mest på vid Doumo var det ytterst märkliga konstverket vid dess sida. Såg ut som en stor hög med socker som hästar drunknande i. Inte storslaget, men märkligt. Inte provocerande, jo kanske lite. Bara för att det fanns där, så nära något storslaget, utan att vara storslaget. Bara märkligt. Jag tänkte, ska det här vara konst?

Jag är ingen konstkännare. Bara entusiast, tidigare ordförande i konstförening. Jag kan inte förutsäga vad som är unikt och kommer att vara värdefullt i framtiden, jag vet bara vad jag gillar. Och det var just konst som återuppbyggde hoppet om mig själv när jag var i Milano.

Vi lyckades, till ett högt pris, komma in i Santa Maria delle Grazie för att se da Vincis Nattvarden. The last supper. Ordet imponerande fick en ny dimension. Den som kan se det konstverket och säga sig oberörd antingen ljuger eller saknar känsla. Det jag kände i den avskalade, hermeteuskt tillslutna, klosterdelen kan inte beskrivas med ord. Det var århundraden av historia, konstnärlig briljans, ljus där inget ljus fanns. En känsla av att vara i närvaron av mästerlighet. Det var inte coolt. Det var obeskrivligt. Det var mystik och dess förklaring samtidigt. Det var djupt.

Milano är en härlig stad. Fin. Dyrt att shoppa, dyrt att äta. Men så hittar man de där guldkornen. I innerstadens ytterkanter finns de halvschaskiga caféerna med himmelskt kaffe. Lokala vinbutiker som erbjuder alla tänkbara delikatesser. Och i Milano finns Nattvarden. En bit historia som överlevt trots usla odds. Det är stort.